I och med vårt återuppväckta träningsintresse har vi också haft förmånen att åter få hänga med en del av våra tidigare träningsvänner. Äntligen kan vi vara med på samma premisser, om än med bebisträning, och det är vi inte sena att utnyttja. Motivationen är tillbaka med full kraft och jag kommer på mig själv med att vara i det lyxiga stadiet då jag suckar över vilodagar och önskar att valpen orkade träna lite mer. Att känna så var något jag drömde om för några veckor sedan då jag tvingade mig själv att börja träna så smått.
Idag åkte vi till skogs för att träna lydnad och valpgrunder invid ett träsk tillsammans med Åsa och Rosa. Målet var att öva upp en förståelse för lugn och fokus i skog och vid vatten, vilket är bra att ha sedan när jaktträningen drar igång och förväntningarna kanske ökar. Visst har vi varit en hel del i skog och mark, men det är fortfarande långt ifrån hemmaplan för lilla fröken stadsvalp.
Dagens pass bjöd på kedjefokus enligt Åsas strålande initiativ. Det ska börjas i tid, minsann. Lite klurigt blir det att köra kedjor när man nästan ingenting kan, men vi fick ihop några saker ändå. Vår längsta kedja började med frisignal från ligg, några steg där jag backade och Scilla gick med kontakt, sitt, vänta och slutligen spring till min handflata för nosdutt. Roligast var att den sista och längsta kedjan gick absolut bäst, vilket tyder på att de tidigare repetitionerna gett mersmak.
Åsa hjälpte mig rejält idag, som ofta annars, genom att påpeka något viktigt efter att ha sett vårt första pass för dagen. Det är något jag egentligen är väl medveten om och som jag reflekterat över tidigare, men som ofta faller bort.
Såhär blir det: När jag börjar tvivla på att Scilla förstår vad jag ber henne om, alternativt att jag tror att hon kommer att välja bort det, så löser jag det genom att be om det lite sådär halvhjärtat, med luddiga gester och framviskade ord. På så sätt har jag ju inte riktigt förstört någon signal om det nu visar sig att hon faktiskt inte lyssnar. Dessutom har jag tydligt visat att jag inte tror på det själv så om Scilla inte heller tror så har jag ju inte förlorat något. Om jag inte försöker så kan jag ju inte misslyckas.
SMART!
Sedan visar det sig, av någon underlig anledning, att min skepsis smittar av sig. Valpen vinglar iväg och vill inte alls göra det jag bad om.
Efter observation från Åsa om att jag plötsligt blev dötråkig och stel provade jag idag att skippa min briljanta strategi för att istället satsa ordentligt. Jag gick ut i nästa pass och förutsatte att Scilla skulle vilja vara med och lyssna. Och se, det ville hon gärna! En tydlig matte är en rolig matte. Det jag tar med mig från dagens träning är alltså just detta, att våga tro på det jag säger för att på så sätt ge mig själv och Scilla en ärlig chans att göra rätt. Skulle det bli fel får jag dessutom ett kvitto på att någon signal inte håller, vilket också är värdefull information. Ingenting att förlora, med andra ord. Framöver tränar jag alltså på att vara tydligare i både tal och kroppsspråk. Tydliga nosduttar istället för lite lamt handviftande, en ordentligt inkallning istället för lite mummel osv. Det blir nog bra detta.
Scilla höll ihop fantastiskt fint i den helt nya miljön. Vi är nu ännu ett steg närmre våra mål och har som vanligt väldigt roligt på vägen.
Foto: Åsa Lundberg