Träningslust

Jag vet inte hur många inlägg jag formulerat i mitt huvud. Till slut blir de så många att jag ger upp och låter bli helt och hållet. Visst är det fantastiskt hur vissa tankar kan ställa till det? För att verkligen visa mig själv att jag är mer än mina tankar kommer här ett inlägg, bara sådär. Det kommer att publiceras utan att jag skrivit alla de tiotals inlägg jag inbillade mig att jag behövde skriva före. Ni får allså vackert vänta på inläggen om den bristande motivationen, miljöträningen, inkallningstänket, framtidsplanerna, sommaren osv. Tills vidare kommer här ett inlägg om den påbörjade träningen. De två senaste veckorna har vi nämligen tränat mer än vad vi hittills gjort under hela vår tid tillsammans. Av någon underlig anledning insåg jag plötsligt att övning ger färdighet samt att Scilla inte automatiskt kommer att lära sig allt det Cassi kunde, hur länge jag än väntar. Det har varit åtskilliga faktorer som spelat in i min motivationsbrist men en utav dem har varit att jag är trött på valpträning. Större delen av mina fem år med hund har ägnats åt valp- och grundträning. Jag har lärt in de flesta grundfärdigheterna två gånger nu och har väl känt att det räcker för tillfället. 

Det har dock visat sig att Scilla, hur begåvad hon än är, behöver lära sig allt från grunden. Även hon. Återstår då för mig att hjälpa henne med det. Alltså har vi satt igång och det har fått oanade konsekvenser – inte bara har vi lärt oss saker, jag har dessutom återupptäckt att hundträning är fantastiskt roligt!

Här kommer en video med lite av vår första träning. Notera gärna de fräna specialeffekterna, dvs snabbspolning av tråkiga partier. 

Jag tänker att jag belönar och uppmuntrar Scillas beslutsfattande snarare än precision i beteenden. Att hon kan vänta med att ta sin mat och väljer mig framför skålen är det jag vill nå. Positionen får växa fram och precisionen likaså. Jag försöker att hitta balansen mellan att stötta och att vänta ut, mellan aktivitet och passivitet. Alla de där faktorerna som är så viktiga när man ska leka och träna tillsammans. Vi lär känna varandra bättre för varje gång och har hittills aldrig missat målet – att ha roligt!

Instagram

Äntligen har jag fattat grejen med det här med Instagram. Det är alltså en plats där jag får lägga upp hur många valpbilder som helst, helt utan skam och dåligt samvete. Detta till skillnad från Facebook där man får dras med alla möjliga konstiga vänner som kanske inte alls uppskattar frekvensen på mina bildrika valpuppdateringar. Vilken frihet!

Bloggen får inte så mycket kärlek just för tillfället men ni är alla varmt välkomna att slänga ett öga eller två på mina uppdateringar på Instagram om ni är nyfikna på Scillas utveckling. Där syns allt som är viktigt, dvs bilder på Scilla ur olika vinklar.

Vi finns på saralinderman.

Lek

Sommarkvällar, finns det något bättre? Vi vågar så smått sätta igång med träningen, idag tack vare pepp från bästa Sara. Roligt hade vi!

Sommarnätter

Vi har precis varit ute, fröken valp och jag. Sprungit barfota i gräset, busat och njutit. Den absolut bästa avslutningen på en lång arbetsdag. Inga krav. Inga måsten. Bara lek.

Sommarliv. Finns det något bättre?

Tassvård

Såhär ser det ut hos oss nuförtiden. Det blir mycket pedikyr.

Hittills märks inga egentliga förbättringar, trots smörjning med fet salva flera gånger om dagen. Vi ser flera sprickor på gång men hoppas kunna hålla dem i schack. Jag har fått tips av uppfödaren om en strategi som jag hoppas på. Lösningen är tyvärr receptbelagd men jag hoppas få recept nästa vecka så att vi kan prova det då. Dessutom tror jag att vi snart kan börja med Viacutan igen och då blir tassarna förhoppningsvis lite bättre. Såret läker långsamt och trots rastningsrundor i koppel så går det upp lite efter varje tur. Vi vet ju av erfarenhet att sår på tassarna är svåra att läka. Vi håller tummarna för att det vänder snart.

Trasig tå och dåliga tassar

Vi är tillbaka i det välbekanta tillståndet där Cassi går med tratt och tassbandage. Det var i måndags som jag fick ett samtal av Nils när jag var i skolan där han sa att Cassi skadat sig illa och att det blödde massor. Ni kan nog föreställa er min reaktion på de orden. Katastroftankarna avlöste varandra och tårarna rann till. Inte ett elände till! Nils förklarade att det var ett hack i tån som såg djupt ut och att det nästan såg ut som att trampdynan skulle lossna. GAH! Ingenting man blir lugnare av direkt. Jag bad honom att slänga sig i bilen med Cassi och komma förbi mig på väg mot Ultuna smådjursklinik.

Nils bild efter att han upptäckt såret till följd av allt blod.

Väl framme fick vi träffa veterinär efter en lång stunds väntan. Först då fick jag själv också se hur såret såg ut eftersom hon tidigare haft linda för att stoppa blödningen och skydda. Det var rätt djupt och eländigt. Veterinären konstaterade direkt att det måste sys. Hon sa också att Cassis tassar var så dåliga att hon bör ha skor på vintrarna samt att vi måste smörja minst två gånger per dag året runt. Jag hade hoppats att vi skulle kunna ligga lite lågt med tassvård i år men så är alltså inte fallet. Visst vet jag att Cassi har dåliga tassar, som så mycket annat, men att hon skulle få så hemska självsprickor att de skulle behöva sys hade jag aldrig trott. Hon hade förvisso en otäck spricka i en tå även förra året som gått upp när hon bodde hos uppfödaren. När den väl upptäcktes så var det försent att sy så vi vet inte om det hade behövts eller inte. Den läkte dock till slut men det var ett väldigt pyssel och det såg läskigt ut. Då tänkte jag att det berodde på den långa konvalescensen och att hon inte fått använda tassarna tillräckligt innan. I år har vi ingenting sådant att skylla på tyvärr.

Sövd liten Cassi.

Nu är det alltså tassbandage med byte varje dag som gäller i knappt två veckor. Cassi är fantastisk och slumrar genom våra tassvårdssessioner med smörjning och bandagebyte. Hon förlikar sig också med sko-ödet. Dessvärre har vi, trots många försök, ännu inte hittat skor som håller måttet. De senaste vi köpte sitter helt okej och stannar på tassarna men av någon outgrundligt idiotisk anledning så är sulan av mocka. Det gick väl an när det var minusgrader men i slask är det värdelöst. Vi får leta vidare efter det perfekta paret. Kan tycka att det är helt befängt att en hund ska ha så dåliga tassar att den inte klarar vanliga promenader på vanligt underlag utan att gå sönder. Veckan innan Cassis spricka hade hon dessutom bara varit ute på små rastningsrundor eftersom jag legat förkyld. Ingen hård förslitning där inte. Oh well. Vi kämpar på så länge. Cassis allergiska kusin har ju tassproblem som främsta symtom. Dessutom är det ett helsyskon till Cassi som verkar frisk i övrigt men som också har dåliga tassar. Jag hoppas förstås att tassarna återhämtar sig helt men det verkar kanske inte så sannolikt tyvärr. Vi gör vad vi kan! Stackars lilla hunden.

Nyvaken Cassi efter sövning.

Cassi med skor.

Feedback och framåt

Jag har fått klok feedback av er, både här och annorstädes, på det jag skrev om hälsa och avel. Både peppning, stöd och tankar att ta med sig i processen framöver.

Tack!

Viktigt är ju verkligen att betona att detta handlar om en förhoppning om ökad öppenhet och ärlighet vid uppfödning snarare än om en personlig vendetta. Visst har jag försökt att dölja sorgen i ilska – den blir lättare att hantera då. Nu orkar jag dock inte vara arg längre, bara ledsen. Jag sörjer inte bara vår situation utan även de situationer som kanske väntar många valpköpare som inte har tillgång till viktig och värdefull information och som inte själva får möjlighet att välja vilka risker de är villiga att ta. Som ni påpekar finns det massor av sjukdomar och mentalitetsproblem. Det är så mycket som kan bli tokigt vid avel att det egentligen är ett under att vi får så många friska hundar. Dessutom kan vi aldrig helt gardera oss. Det är jag smärtsamt medveten om. Min förhoppning är dock att man i ökad utsträckning ska få kontroll över sådant som faktiskt går att påverka och som skulle gynnas markant av ökad medvetenhet och öppenhet. Som allergier och hudproblem till exempel. Jag pratade med en uppfödare som resonerade så klokt. Hon spenderade en lång stund vid vårt samtal med att rada upp hundarnas för- och nackdelar samt eventuellt skräp som fanns i släkten. Hon hade även ringt runt till sina köpare för att förhöra sig om eventuella bekymmer som hon kanske hade missat. Hennes avsikt var att i möjligaste mån återge all information hon själv hade. På så sätt tänkte hon att om det mot all förmodan skulle skita sig så kunde hon och valpköparen ta sig an detta tillsammans istället för att lämna valpköparen med en känsla av att ha blivit sviken. Riktigt klok kvinna.

En annan klok uppfödare är min vän Emma. Hon skriver såhär: ”[…] jag tror på att vara ärlig! Framför allt det! Vi kan inte skapa perfekta hundar, det går ju inte. Både hundar och folk blir sjuka ibland och det får vara så, även om det är otroligt hemskt och sorgligt för de drabbade. Men om vi är ärliga har vi så oerhört mycket lättare att få till det absolut bästa av det och det är lättare att ta smällarna när de kommer. En slipper känna sig lurad.”

Det är lite som det gamla uttrycket säger, det är inte hur man har det utan hur man tar det. Vi kan inte till fullo styra hälsan hos våra djur men vi kan styra hur vi pratar om det och att vi pratar om det. Rent krasst kan man också tänka att vi med ökad öppenhet får bättre möjlighet att välja de eventuella brister vi faktiskt kan leva med. Efter helvetet med Cassi kommer jag helt klart att välja en hund med risk för typ dålig viltlust framför en med risk för hudproblem. Någon med andra erfarenheter resonerar säkert på helt andra sätt och där har uppfödarna mycket att vinna tror jag. Genom att förse potentiella köpare med den ärliga information de själva har kan uppfödarna se till att inte bara grunda för genomtänka beslut utan också rädda sitt eget skinn vid eventuell katastrof. Köper man ”grisen i säcken” är risken större att man känner sig sviken av sin uppfödare och att man sedan mer eller mindre öppet deklarerar sitt missnöje.

Det är så svårt, det här. Ibland tänker jag att det kanske vore bäst om jag tyst backade undan och lät folk begå sina egna misstag. Jag vill ju inte ha något bråk och jag vill egentligen inte ställa till några bekymmer. Jag har bara så oerhört svårt att stå bredvid och se på hur fler stackars hundfantaster kan få sina hjärtan krossade. Det är inte helt upp till mig, förstås, men jag kan inte bara stå och se på medan människor köper valp utan att ens vara medvetna om de svåra allergier som finns i släkten. Genom att presentera vår historia får fler förhoppningsvis chansen att själva ta ställning med korten på bordet. Är det värt risken? För många är det säkert det och då får det vara så. De har chans till en fantastisk hund. För vissa är det dock inte värt att ta den risken. Då får de möjlighet att själva ta ställning istället för att råka ut för en otrevlig överraskning lite senare. Ärlighet varar längst.

Skogsaktiviteter och mat

Jag har åkt på en förkylning. Dessa löjliga små åkommor kommer alltid olägligt och ställer till det i livet. Kanske tänkte jag tokigt igår när jag, trots hängighet, valde att prioritera hundaktivering framför vila. Det får jag sota för idag. Cassi ligger dock nöjd och sover så för henne var det ett gott beslut. Hon är alltid så trevlig när hon sover.

Igår fick alltså Monika med oss ut i skogen för promenad och spår. Eftersom Cassis matte är totalt befriad vad gäller spårkunskap blev det ett kanske alldeles för avancerat spår på sammanlagt typ 600 meter, tvärs över en stig och rakt över stora rishögar. Lite lagom sådär. Jag använde runkeeper för att mäta längd och hålla koll på var jag gick. Först stängde jag av när jag gått 300 meter men efter att ha nästan kommit tillbaka till bilen så insåg jag att Cassi kunde få spåra tillbakavägen också så då satte jag på igen. Därav det spikraka strecket längs med vägen. Cassis rutt som är lite mindre spikrak ligger helt i linje med hur jag hade gått. Jag såg mina spår i frosten.

Liggtiden var väl en dryg timme. Nu kan jag ju ingenting om spår men Cassi plockade det direkt och tuffade på som ett litet expresståg. Bra spårupptag, typ. I övrigt gjorde jag mitt bästa för att hålla mig på fötterna. Ska jag köra spår fler gånger så måste jag nog snart få lite hjälp med det där. Jag försöker att hålla emot i linan men är inte tillräckligt stark. Det går fort! På bilden ser man att det blev en väldig omväg där i spetsen av spåret. Där hade jag först tänkt att spåret skulle sluta så jag hade gömt en leksak under en rishög (varför?!) och sedan hoppat över riset och fortsatt på andra sidan. När vi väl var där i spåret så hade jag förstås helt förträngt detta. Cassi virrade runt och förstod inte alls vart spåret tagit vägen. Jag virrade efter och försökte hålla mig på fötter. Efter några små vändor tog jag hjälp av gpsen och lokaliserade leksaksområdet. Efter en liten lov tillbaka för att ge Cassi chansen att återuppta spåret så tuffade hon sedan vidare. Inte var det vackert men aktiverade blev vi.

Tre glada skogsmullar. Malte var egentligen vaken, jag lovar. 

Efter trevligheter i skogen var det dags för mindre trevlig uppgift – att köpa veterinärfoder. Jag minns att jag vägrade att köpa de stora fodersäckarna när vi började utfodra med detta senaste allergifoder. Jag köpte tre kilo i taget och övertygade mig själv om att det snart skulle vara över, att vi snart skulle få ge ”riktig mat”. Till slut övertalade veterinären mig om att köpa en stor säck på 14kg eller vad det nu är. Pust. Vad skulle jag göra med allt som blev över? Nu igår köpte jag vår andra stora säck då den andra tagit slut helt och hållet. En sorgens dag.

Acceptans och förändring

Nej, såhär kan vi inte ha det. Läget med Cassi, min älskade pärla, är dystert. Hela tillvaron präglas av hennes hälsa. Hur mår hon idag? Hur har hon sovit? Hur är avföringen? Klådan? Stressen? Inget muntert fokus förstås. Särskilt inte då man för det mesta har svårt att se något ljus i tunnelns ände.

Nu var det dock inget nedstämt inlägg jag bestämt mig för att skriva, tro det eller ej. Jag är snarare fast besluten att få till en acceptans kring det som står utanför min makt samt en förändring av det jag kan och vill förändra. Cassis hälsa är helt bortom min kontroll så allt jag kan göra är att välja mitt eget förhållningssätt, sköta omvårdnaden på bästa möjliga sätt samt göra en plan och blicka framåt. I det här med att blicka framåt ingår förstås den gnagande insikten om att Cassi kanske inte kommer att få ett fullt hundliv. Därför har jag åter så smått börjat spana efter nya möjligheter, alltså en ny liten stjärna.

I och med span efter ny valp aktualiseras förstås alla mina funderingar kring hundar och hälsa. Nog för att jag vet att smärta och lidande är en naturlig del av livet men jag vill helst slippa det helvete jag behövt gå igenom med både Cassi och till viss del Texas. Det vore fantastiskt trevligt att få ha en välfungerande och frisk hund som jag kan utvecklas och ha roligt tillsammans med och som kan följa med på alla mina påhitt utan större restriktioner. Tänk va, att ha en aktiv hund att faktiskt arbeta med. Till viss dess styrs ju denna förhoppning av slumpen. Det finns inga garantier för en helt frisk hund så jag måste helt enkelt våga chansa. Det jag kan kontrollera har jag dock för avsikt att få koll på. Jag vill i största möjligaste mån försäkra mig om att min nästa plutt har alla förutsättningar för att få vara en frisk och glad hund.

Dessvärre är detta inte helt enkelt, och detta leder mig in på min nästa tanke med detta inlägg. Det finns så många hemska åkommor som inte på något vis registreras i offentliga register. Dessa hemska allergier är en utav de åkommor som är helt dolda för valpspekulanter, förutsatt att man inte har en ärlig och uppriktig uppfödare med stor koll på sin uppfödning.

Det här handlar inte om att smutskasta en enskild uppfödning. Det här handlar snarare om något som borde vara en självklarhet för alla oss som bryr oss om hälsa och avel hos våra bästa fyrbenta vänner. Ibland blir det tokigheter som man inte kan förutse. Det kan man inte påverka. Det man kan påverka är dock hur man hanterar läget när det inte blivit som man tänkt sig. Jag kommer att presentera den information som jag hoppas att jag får tag på nu inför ett eventuellt köp av nästa hund. Det här är en fråga som ligger mig varmt om hjärtat. Jag kan inte mycket om avel men jag kan tillräckligt för att veta att hudåkommor är ett växande bekymmer hos många raser och att labradoren är en av de raser som har drabbats hårt. Detta betyder inte (som jag fått höra av uppfödare) att vi ska nöja oss med ett par hudsjuka i varje valpkull utan det betyder att vi bör ta problemet på allvar och i möjligaste mån utesluta svårt sjuka linjer ur avel. Ärftligheten hos allergier är idag inte helt fastställd. Att ärftligheten är hög råder det inget tvivel om, enligt min hudspecialist. Än så länge har man dock mest bara studerat de sjuka individerna och därför är de officiella riktlinjerna idag att man inte ska avla på de individer som är tydligt sjuka. När jag diskuterade detta med hudspecialisten påpekade hon att vissa är sjuka utan att ägaren riktigt uppmärksammar det samt att hon skulle vara väldigt försiktig med att avla på nära släktingar till en hund som är så sjuk som Cassi. Det är alltså upp till enskilda uppfödare och valpköpare – man måste till stor del själv bestämma sig för vad man vågar chansa på vad gäller hälsan.

Eftersom jag är som jag är har jag också tankar på hur man skulle kunna driva detta ännu längre. Drömmen vore en omfattande kartläggning, rapportering och registrering av alla hundar inom aveln. Tack vare resan med Cassi och ett ändlöst antal samtal med vår hudspecialist, en av de absolut främsta på sitt område, har jag nu en bättre uppfattning om tidiga tecken, symtom och sårbarheter. Få hundar blir kanske så sjuka som min Cassi men de bär på skräp som kan föras vidare. Detta är ett gissel för både valpköpare och uppfödare som letar avelsmaterial. Mer om det i ett annat inlägg.

Nu  kör vi igång. Mot acceptans och mot en förändring!

Självkontroll for dummies

Vi har för tillfället lagt nästan all träning på hyllan då Cassi är för upptagen av andra funderingar för att riktigt kunna koncentrera sig. Jag försöker dock att hålla motivationen vid liv genom att lägga in små tramspass med låga kriterier. Fokus ligger på att ha roligt tillsammans och att försöka tycka om varandra trots att jag ibland bara vill skita i allt och skaffa fiskar istället. Kvällen bjöd på ett stycke självkontrollsträning med lite platsliggningstema. Jag har slarvat med stadgan och självkontrollen ett tag och tänkte att det var lagom att återuppta det nu. Lite svårt var det allt men svarta pärlan fattade snabbt vinken. Vi hade roligt och vi tyckte om varandra. Mission accomplished.