Idag fyller vår lilla Scilla fem månader. Nästan ett halvår. Tänk vad tiden går. Dagen till ära provade jag att sätta på henne Cassis fina röda sele, den vi fick av favoriten Sara. Det är roligt och sorgligt på samma gång, att selen nu går vidare. Den får mig att sakna Cassi något alldeles oerhört och samtidigt blir jag så glad för det jag har. Min nya lilla kompis. Selen får fortsätta att följa med på äventyr, denna gång på en ny liten svart kropp. Det blir nog bra, det också.
Cassi i sin då nya sele.
Scilla i sin ärvda sele.
Jaktlabbeliv 
Så fin ho var i selen. Og jeg kjenner godt til følelsen, det er litt vemodig og rart at andre tar over seler og halsbånd.
Vilken snygg sele 😀 Funderar på en sån till mina med!
Visst är den tjusig? Jag tycker absolut att du ska överväga inköp, vi är väldigt nöjda med vår 🙂
Åh söt! Vad fint att hon får ärva Cassis saker ❤ dom ser så lika ut!
(har du både en svart och en röd Metizo? du vill inte sälja den svarta…?)
Den svarta är tyvärr såld sedan länge, annars hade du gärna fått köpa den 🙂 Vi trivs mycket bra med selen och rekommenderar den varmt.
Hehe 🙂 jag har beställt en nu. Vilken storlek är det på den röda? Hade ni samma strl på den svarta?
Härligt, hoppas du blir nöjd! Vi har storlek large på den röda och hade samma på sen svarta. Återstår att se om Scilla fortfarande kan ha den när hon är färdigvuxen, men den är ju väldigt ställbar.
Känner igen mig i den där tudelade känslan, ingen hund kan ju ta en annans plats men hjärtat rymmer ju fler än en =) Hon är ljuvligt fin i vart fall!
Ja, visst är det skönt ändå att hjärtat är så rymligt? 🙂
Vi har fått ärva mycket hundgrejer från min pappas hund. Sorgligt, men ändå fint att både vi i familjen och vår hund får glädjas och upptäcka sakerna igen. Scilla är jättefin i selen!
Ja, visst är det fint när minnet av en saknad vän får leva vidare genom de ärvda sakerna 🙂